Stora ord eller?
Asså något som slog mig är att kärleken kan verkligen gå upp över huvudet på en. Den gör en besatt, ledsen, osäker och grymt arg. Den gör en också kär, glad, lycklig ger lust till saker.
Den är så himla skör på ngt vis. Man kan vara lycklig ena sekunden och nästa sekund är man jätte ledsen och tycker inget är roligt. Man vill bara göra allt för att det ska bli så bra så möjligt. Man vill inget annat. Man kan tänka att man skiter i precis allt annat bara man får vara med den älskade och saknade personen, personerna, platsen eller saken.
Oj vad det kan göra en blind. Helt plötsligt kanske inget annat är viktigt längre. Man ser bara en sak, och är helt besatt av det.
Känslan att inte veta. Att inte ha något hum. Att gå varje dag in och ut och undra, är fan så himla hemskt. Det gräver i ens själ tillslut. Man kommer inte upp, det tar tid, man vill inte inse, man vill inte se.
Men om man fick sin älskade då, livet är helt plötsligt en lek som man lever i varje dag. Inga bekymmer och man är hela tiden lycklig. Man vill bara vara där det lycka är. Man vill inte vara någon annan stans. Man tänker på alla tillfällen man har tillsammans. Alla små saker som sker, såsom blickar, dofter, beröring och ord. Man är lycklig och försvinner i en bubbla.
Man hoppar på små rosa moln hela tiden. Inget är fel, inget konstigt, inget är inget. Allt är bara fantastiskt.
Så skört, så skört. .... Det varar ju inte alltid. Eller inte hela tiden iaf. När det inte är rosa moln längre är det bara fallande som händer. Ingen greppar tag i en. Ingen säger "jag finns här" inget. Man bara faller och hoppas att man får stå stadigt igen. Eller att detta bara var en tillfällighet.
Att min hand blir tagen, att allt bara var en hemsk dröm, att allt blir bra igen.
Hoppas, hoppas. Det finns inga ord för vad man känner, vad man vill, vad man vill åstadkomma.
Fan tiden räcker inte till.
Varför är inte tiden sådär som man vill att den ska vara, sådär perfekt. Att om det var "den" tiden så skulle allt gå bra, allt som man skulle kunna göra, allt man drömmer om.
Väntan är ett retfull beting. Den skrattar åt en, för att det finns inget man kan göra. Tiden flyger inte iväg, inte mer än vad den redan gör. Tiden är det jobbiga, och tiden räcker heller inte till. Den flyger ju ändå iväg när den egentligen inte gör det, när man vill att den ska sakta in så blir den snabbare. När man vill att tiden ska gå fort så går den långsamt.
Helvetet. Vad ter sig i framtiden? Hur blir den, hur ter den sig?
Jag står här, väntar, längtar, vill har lust.
Ja, jag kramar om dig hårt och länge, känner din doft, dina hjärtslag.
Tar på din kind, ser dig i ögonen.
Ser Dig.
Puss <3
Asså något som slog mig är att kärleken kan verkligen gå upp över huvudet på en. Den gör en besatt, ledsen, osäker och grymt arg. Den gör en också kär, glad, lycklig ger lust till saker.
Den är så himla skör på ngt vis. Man kan vara lycklig ena sekunden och nästa sekund är man jätte ledsen och tycker inget är roligt. Man vill bara göra allt för att det ska bli så bra så möjligt. Man vill inget annat. Man kan tänka att man skiter i precis allt annat bara man får vara med den älskade och saknade personen, personerna, platsen eller saken.
Oj vad det kan göra en blind. Helt plötsligt kanske inget annat är viktigt längre. Man ser bara en sak, och är helt besatt av det.
Känslan att inte veta. Att inte ha något hum. Att gå varje dag in och ut och undra, är fan så himla hemskt. Det gräver i ens själ tillslut. Man kommer inte upp, det tar tid, man vill inte inse, man vill inte se.
Men om man fick sin älskade då, livet är helt plötsligt en lek som man lever i varje dag. Inga bekymmer och man är hela tiden lycklig. Man vill bara vara där det lycka är. Man vill inte vara någon annan stans. Man tänker på alla tillfällen man har tillsammans. Alla små saker som sker, såsom blickar, dofter, beröring och ord. Man är lycklig och försvinner i en bubbla.
Man hoppar på små rosa moln hela tiden. Inget är fel, inget konstigt, inget är inget. Allt är bara fantastiskt.
Så skört, så skört. .... Det varar ju inte alltid. Eller inte hela tiden iaf. När det inte är rosa moln längre är det bara fallande som händer. Ingen greppar tag i en. Ingen säger "jag finns här" inget. Man bara faller och hoppas att man får stå stadigt igen. Eller att detta bara var en tillfällighet.
Att min hand blir tagen, att allt bara var en hemsk dröm, att allt blir bra igen.
Hoppas, hoppas. Det finns inga ord för vad man känner, vad man vill, vad man vill åstadkomma.
Fan tiden räcker inte till.
Varför är inte tiden sådär som man vill att den ska vara, sådär perfekt. Att om det var "den" tiden så skulle allt gå bra, allt som man skulle kunna göra, allt man drömmer om.
Väntan är ett retfull beting. Den skrattar åt en, för att det finns inget man kan göra. Tiden flyger inte iväg, inte mer än vad den redan gör. Tiden är det jobbiga, och tiden räcker heller inte till. Den flyger ju ändå iväg när den egentligen inte gör det, när man vill att den ska sakta in så blir den snabbare. När man vill att tiden ska gå fort så går den långsamt.
Helvetet. Vad ter sig i framtiden? Hur blir den, hur ter den sig?
Jag står här, väntar, längtar, vill har lust.
Ja, jag kramar om dig hårt och länge, känner din doft, dina hjärtslag.
Tar på din kind, ser dig i ögonen.
Ser Dig.
Puss <3
Förstår vad du menar!! ibland undrar man bara....
SvaraRaderaMen vi har ju en chans till, eller hur??? :) som vi båda ser fram emot :) ååå lääängtar till, kanske inte till kärleken men enkelheten, snyggheten och paaartyt!!!!
Miss ya babe!!!