lördag 30 januari 2016

Idag är det lördag, jag sitter här med mitt kaffe, en film är påslagen och mina fina katter ligger bredvid. Vad jag känner just nu är så luddigt. Jag vet inte längre vart jag har mig själv. Jag tappar allt så himla lätt. jag läste igenom många gamla saker jag har skrivit, många saker jag har nämt är hela tiden att jag hoppas att allt blir bra snart. Att nästa år ska bli bättre. Jag var ung när jag skrev alla dessa saker, från första inlägget jag skrev att jag ville att skulle bli bättre är närmare 8 år sedan. Idag 8 år senare vad kan jag säga som har blivit bättre? Det jag menar att inte min omgivning för många saker har blivit bättre eller annorlunda åtminstone. Men mitt egna inre? Jag är mer vuxen nu än vad jag var för 8 år sedan men jag känner mig lika liten och otrygg som jag gjorde då. Varför är det så svårt allt hela tiden, varför blir jag så enormt påverkad utav allt, varför klarar jag inte av att stå på mina egna ben med rak rygg? varför blir jag så himla ledsen att det blir för mycket för mig, varför klarar jag inte saker, varför varför Varför?? Min relation med han som jag älskar så enormt- inget har blivit bättre, inget. Jag går sönder, långsamt tills jag tillslut bara är bitar. Jag vet så himla väl om vad jag borde göra- jag vet det! Men jag är så himla trasig att allt som är jobbigt blir för mycket. Jag dödar mig själv långsamt, jag hittar ingen väg ur det här. Jag orkar inte denna smärta längre, jag gör verkligen inte det. Jag vet att livet har enormt mycket att erbjuda men jag är för rädd för att våga ta del av det. Jag har blivit en så enorm mes, jag står inte upp för mig längre. Jag ser ner på mig själv, och tror att jag inte kommer klara av något, att jag inte är värd något längre och allt detta för att min kämparglöd har blivit så liten. Jag vet att förtjänar bättre men vägen till de bättre visar sig aldrig därför kommer "ge upp" fram så lätt. Jag hatar detta, verkligen hatar det. Varför?! Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Snälla låt mig få styrkan tillbaka så jag får må bättre än så här. Jag vill inget hellre att få lyckan och en trygghet. Snälla.  

onsdag 24 december 2014

Hur kan jag älska ngn så mkt som får mig att gråta varje vecka. Hur kan jag älska ngn så mkt att jag vill ha hela mitt liv med honom. Hur kan jag älska ngn så mkt att han är allt för mig. Hur kan jag älska ngn så mkt att jag glömmer hela verkligheten. Jag älskar så mkt. Det gör såfrultansväry ont att älska så mkt. 

onsdag 10 december 2014

Allt är så svårt samtidigt så enkelt. Jag talar bara för känslan jag har just nu. Jag känner mig lugn just nu. Jag försöker att se allt i bättre synvinklar. Bara jag får göra de jag själv känner är rätt för mig. Jag har verkligen förstått hur det känns att älska ngn så mkt. Jag älskar så mkt. Det är ngt av det bästa som har hänt mig, och det är tack vare all smärta jag har fått känna och fortfarande känner. Det är så mkt jag har lärt mig. Hur det känns att älska någon så mycket att inget annat eller annan spelar någon roll. Jag vet att vi förmodligen inte kommer kunna ha en framtid ihop. Men all tid tillsammans räknas fortfarande och all tid vi redan har haft har också spelat stor roll. Jag vill inte att folk ska sitta och hålla tummarna för att vi ska ha gått skilda vägar snart. Det gör mig så arg, för då är det precis som all kärlek inte räknas och att det är något man ska bara ska släppa och glömma. För mig, är det inget jag vill "släppa" det här är ju något som också är det bästa som jag någonsin har fått uppleva, jag har får uppleva hur det känns att älska någon! Jag har fått uppleva hur det känns att bli älskad! Även att allt är precis som det är runt omkring oss så värdesätter jag varje minut vi har. Och glömma? Hur ska jag någonsin kunna glömma allt. Jag vill inte glömma allt. Det här har ju format mig mer för hur jag är idag, den har gjort att jag ändå kan ta steg längre.
Men det är en så underlig känsla, jag älskar så mycket och vill så mycket även om jag vet hur allt kommer sluta. Det är precis som att jag vill njuta av det sista och visa verkligen hela jag innan vi går vidare. Att jag bara vill älska så mycket det går innan allt tar sig till sitt slut. Jag kommer aldrig vilja det här som att ta slut på det. Jag ljuger om jag säger att jag vill ta slut på det. Och jag ljuger om jag säger att jag inte är rädd för framtiden. Jag vill inget hellre än att vi bara tittar på varandra och bara förstår att det handlar inte om hur mycket den andra älskar, utan det handlar om att det kanske inte är menar att bli vi nu. Det är en hemsk tanke att tänka att vi kanske kommer gå helt skilda vägar. Men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och jag kommer alltid att vända mig en extra gång när jag möter honom. Han betyder nått så enormt mycket för mig och jag är så extremt rädd om honom.
Jag önskar bara att omgivningen kunde se detta. Istället för bara säga en ngt kort mot mig och få mig hela tiden känna mig dum för allt jag gör bara ha lite överseende. När jag älskar någon så mycket finns det inte ord för att ens kunna beskriva det.

söndag 19 oktober 2014

Om någon ngn gång tänker göra ngt mot mig för att jag ska må dåligt med flit, snälla låt bli det. Jag har ont så det räcker. Jag har en far som inte är nöjd med mig för att jag inte blev som han ville. Han ville att jag inte skulle gå HR på gymnasiet, han förstod inte varför jag valde mamma före honom under deras seperation när han behandlade henne sådär. Han förstår inte hur knäckt jag va när jag satt där i rätten 2012 och vittnade mot honom för att han hade hotat mamma till döden. Och det var 2012 då det var bara en vecka kvar tills jag själv skulle ta studenten. Det skulle vara en lycka för mig! Och flydde ifrån honom, försökte göra allt för att komma bort från honom, allt för att han inte skulle kunna ta ngt ifrån mig. 
Att jag jobbar på mcdonalds har varit givande på absolut många sätt. Det har gett mig massor av erfarenhet. Men under den hösten efter min student och allt med pappa bestämde jag mig för att ha ett mål med jobbet, att bli arbetsledare. Men jag är ingen stark människa har nog aldrig varit det och kommer aldrig göra min röst hörd. Men utbildning av den tjej som nu för tillfället inte jobbar skulle lära mig allt. Tyvärr, du gjorde nästan så jag inte ville vistas ute mera. Du fick mig att känna mig så otroligt värdelös på precis allt och hur jag är som människa. Inte en enda gång gav du mig en klapp på axeln och sa att jag gjorde ett bra jobb. Inte en enda gång! Jag vet inte hur många gånger jag sprang till toaletten och grät för att jag kände mig så dålig. Och när det nya schemat kom såg jag alla pass 15-01 och 6,30-16.30 och att alla pass skulle vara med dig. Du sänkte mitt redan dåliga självförtroende ännu längre. Det ända jag kan tacka dig för är att jag totalt livrädd för att göra fel nu att jag psykiskt hela tiden försöker göra ngt bra för att ngn gång få den där jävla klappen på axeln. 
Men har insett och gjorde det för flera år sedan att den klappen kommer aldrig att komma. Jag har verkligen en hatkärlek till jobbet idag. Det ligger varmt om mitt hjärta just för att jag har jobbat där nu under 6,5 år. Men vad det har slitit på mig många gånger. 
Jag vill vara en tjej med mkt energi, en som kan ge leenden utan att ens kräva ett tillbaka. Men jag har tappat det helt nu känns det som. Allt går emot mig. Min kärlek, du, som jag för första gången kan säga att jag älskar. Du är absolut en av de finaste jag fått lära känna under dessa 8 månader. Du har gett mig bättre självförtroende men också så mkt dåligt självförtroende. Jag har verkligen försökt att vara den som skulle vara självklar för dig. Jag har offrat mkt från mig själv för att du ngn gång skulle välja mig. Men jag har insett så mkt nu de sista. Det kommer aldrig bli vi. För att allt de gamla kommer ikapp dig, och du gör inget åt det heller. Du står där men dina stadiga ben och fortsätter ditt liv. Du har många runt dig trots att du väldigt ensam. Jag önskar många gånger att jag vore som du, eller åtminstonde din styrka. Men jag har ont. Jag är ledsen för otroligt mycket, och kommer bära med mig detta under hela livet. Att först inte veta om du ens väljer mig, för att du sen kanske reser bort från mig, sedan bor tillsammans med det gamla trots att jag har välkomnat mitt hem för dig för att sen inom en tid kommer det en ny männsika till livet för dig, som jag vet kommer vara det viktigaste för dig. Jag är dum, jag vet sen länge att jag inte skulle låtit det gå så lång som det har gjort och fortfarande gör. Men mitt hjärta är bara ditt just nu. Jag har ingen lust till ngt längre mer än va med dig. Därför är allt så dumt. Jag vill vara en del av ditt liv men det är jag inte. Du är mer i mitt liv än vad jag är för dig. Du är stark och det vet jag att du är. Du har upplevt smärta och saknad. Många saker har format dig för den du är idag. Och det kommer jag aldrig ta ifrån dig. Just därför i många saker ser jag allt det fina du försöker göra. Och accepterar allt som händer. Men det skadar mig. Jag tappar mig själv och känner mig otroligt ensam istället. Jag sitter bara här, och hoppas och längtar efter lyckan, jag vet att du vill mitt bästa men det blir inte bra av något. jag vill inte förlora dig eller börja hata dig, aldrig att jag vill det. Jag vill att du ska vara lycklig. Och det vill jag också vara, även om du inte kan vara den som får mig att bli det. 
Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vill så mkt men ändå vill jag ingenstans. Det är tryggt att bara vara hemma i mörkret med film, men jag vet själv att det inte löser någonting. Det är bara tiden som kan fixa allt, hoppas jag. 
Men jag är på bristningsgränsen hela tiden. Jag har en klump i magen och det känns som att allt går emot mig. Jag fixar det inte! 
Snälla låt det komma ngt som får mig att bli lycklig. Jag känner att det känns som att det aldrig kommer. För att år efter år kommer det något som gör mig så ledsen, och så besviken. 
Jag vill må bra och få lysten igen.
Snälla.    

tisdag 2 september 2014

Jag sitter här i min 1:a.  Det är den tredje 1.an jag bor i nu. Livet springer verkligen iväg och det känns ändå som att man står på samma punkt. Har precis haft ett nervsammanbrott. Eller precis haft, har haft det i säkert två veckor nu. När jag skrev sist skulle jag strax iväg till Barcelona. Och mitt liv precis då var verkligen att finna till mig själv. Och vad kan jag säga nu ca 8 månader senare? Mitt liv har varit totalt kaos det senaste. Det är helt sinnes vad det har hänt saker häromkring. Saker som jag fortfarande tror på att det kommer ge mig mer erfarenhet kring livet, men också växa mer som person. Men just nu känner jag mig lost. Att jag har ingen koll på mitt liv längre. Det känns som att jag inte vet vad jag vill längre ibland. Eller rättare sagt, jag vet vad jag vill men det känns som att jag får hinder hela tiden. Och allt sitter i mitt huvud. Jag oroar mig något extremt hela tiden. Och det jag är mest rädd för är att jag ska falla, utan att själv förstå det utan bara falla. Jag känner ibland inte igen mig själv längre, för hur jag ibland har blivit. Helt plötsligt vet jag mer än någonsin vad jag vill men när jag ska göra ett uttalande eller bara agera så säger det stopp. Varför? Jag vet vem jag vill vara. Men det är svårt kring allt runtomkring. Och även hur mycket jag vill, varför blir det inget ännu. Stegen vi alla har tagit ger resultat men når ändå inte fram till målet.  Det jag vill med mig själv är att få va känna mig lugn och framför allt lycklig. Och få utlopp med det jag vill! Känna att jag har kontroll över något. Just nu har jag inte det. Jag vill inget hellre än att få komma bort från saker. Saker som tynger ner mig eller som får mig att stanna och stampa på samma punkt. Jag är otålig med vad jag vill. Men jag tänker mer på mitt välbefinnande än annat. Som t ex pengar. Men tiden, den rinner bara iväg. Jag vill komma snart till det livet jag strävar efter. Jag vill stadja mig, känna att jag hittat en punkt där jag vill vara. Jag vill komma vidare med mitt liv, börja plugga, vara med den rätta och leva livet! Jag är fortfarande ung och behöver inte stressa säger folk. Men jag vill inte leva i en dimma längre. Jag vill inte leva där allt är en fest. Inte längre även om jag tyckte det var roligt då så vill jag inget hellre än att bara få känna lugnet och komma någon vart.  Men det betyder inte att jag vill göra val här i livet som påverkar mitt välmående negativt. Jag är ingen stark människa på många olika plan. Jag hatar när någon säger att jag inte tänker, att jag inte kan. För jag tänker, det gör jag. Och vill inte göra som alla andra säger åt mig att göra. Och vill inte höra att mina val hittills har varit en miss, en tavla! Alla mina val kan antingen ge goda konsekvenser men lika väl dåliga. Men det är väl ändå något som jag själv ska känna.
Jag vill bara vara glad, okej. jag vill kunna sova ordentligt och vakna dagen efter och känna mig stark och glad. Och känna att mitt liv inte är dumt. För jag vill, det handlar inte om att jag inte vill utan det handlar om jag måste få känna det själv bara. Känna själv vad magkänslan säger. Om det är rätt eller inte. Det är mitt liv och jag växer hela tiden som person.
Vi lever alla efter att vara den personen vi vill vara. Hela livet handlar om att hitta sig själv.  

onsdag 16 oktober 2013

Hej igen alla. Denna gång ska jag verkligen inte skälla så som jag gjort de sista inläggen. Har precis brutit upp med att ha ngn att tänka på. Är nu helt fri från att ha ngn i min åtanke och de känns otroligt bra! Att äntligen bara tänka på mig själv. Och att umgås med människor som jag älskar och som gör mig glad. Just nu är jag pepp! Har funderat ut en plan. Och den ser ut såhär: 
Ska åka till Barcelona om ca 4 veckor, kommer vara där i 5 veckor där jag kommer både lära mig saker, träffa nya männsikor, supa, och ha skitkul! Något som jag har velat göra väldigt länge nu- är att äntligen få åka iväg, på egen hand också!

Nästa grej är jul- den är alltid lika underbar som alla andra år. En anledning till att få klä upp sig. Och träffa människor som man inte träffar så ofta längre. De ska bli roligt! 

Sedan kommer våren, då jag har sökt att plugga historia, engelska och psykologi. Det kommer bli tufft men ger jag faaaaan i det så kommer jag kunna klara det. Det är för att kunna få plugga till hösten. Och förhoppningsvis i Göteborg. Som just nu ser ut som- gymnasielärare! Trodde inte de om mig. Lärare fan va trökigt. Men på rikigt det är inte trökigt. Det är givande, och man får jobba socialt och man får kämpa lite just för att det är på gymnasienivå. Det gör hela saken ännu roligare. Och kommer jag in i Göteborg betyder det att 5 år av mitt liv kommer vara i Göteborg! Göteborg är en fantastiskt stad som Lischöpingsbor alltid har haft en anknytning till. Kommer alltid vara ett andra hem för många av oss. Och jag som själv älskar Göteborg hoppas så inni den att jag får plugga där! Vore helt underbar! 

Och som plus i kanten, till våren ska jag även få göra min efterlängtade Sleeve! Kommer bli grymt! Det är ändå något som länge velat ha. Men inte haft modet till att våga tänka att jag verkligen skulle göra det? Men jag lär känna mig själv bättre för varje dag som kommer. Och jag vet vad jag älskar och vad jag har intresse för! Och jag kommer alltid stå för de som jag tycker om! Kommer alltid stå för mina åsikter kring vad som är mina mål här i livet. Då menar jag inte att tatueringar i mening men att våga göra det som man själv vill här i livet! Vill man- då ska man! Det är mitt måtto. Man kan alltid sträva efter de man vill här i livet. Och är det inte omöjligt så varför inte! Kör bara!!! Finns ingen som kan hindra en mer än sig själv! 

Just nu är min fokus på att ta hand om sig själv och våga tro igen. Våga tro på sig själv att man kan om man bara vill! Det är de livet handlar om- att våga tro! 
Och det är precis de jag tänker göra. 
Sen kan jag alltid klaga över saker som gör mig så otroligt trött. Men att ändå ha ett glatt humör förlorar man inte så mycket på.. :)     

torsdag 22 augusti 2013

"Alla kan fela, det gäller bara att göra rätt för sig"

Livet leker i lagom mängd just nu :)