Hej igen alla. Denna gång ska jag verkligen inte skälla så som jag gjort de sista inläggen. Har precis brutit upp med att ha ngn att tänka på. Är nu helt fri från att ha ngn i min åtanke och de känns otroligt bra! Att äntligen bara tänka på mig själv. Och att umgås med människor som jag älskar och som gör mig glad. Just nu är jag pepp! Har funderat ut en plan. Och den ser ut såhär: 

Ska åka till Barcelona om ca 4 veckor, kommer vara där i 5 veckor där jag kommer både lära mig saker, träffa nya männsikor, supa, och ha skitkul! Något som jag har velat göra väldigt länge nu- är att äntligen få åka iväg, på egen hand också!

Nästa grej är jul- den är alltid lika underbar som alla andra år. En anledning till att få klä upp sig. Och träffa människor som man inte träffar så ofta längre. De ska bli roligt! 

Sedan kommer våren, då jag har sökt att plugga historia, engelska och psykologi. Det kommer bli tufft men ger jag faaaaan i det så kommer jag kunna klara det. Det är för att kunna få plugga till hösten. Och förhoppningsvis i Göteborg. Som just nu ser ut som- gymnasielärare! Trodde inte de om mig. Lärare fan va trökigt. Men på rikigt det är inte trökigt. Det är givande, och man får jobba socialt och man får kämpa lite just för att det är på gymnasienivå. Det gör hela saken ännu roligare. Och kommer jag in i Göteborg betyder det att 5 år av mitt liv kommer vara i Göteborg! Göteborg är en fantastiskt stad som Lischöpingsbor alltid har haft en anknytning till. Kommer alltid vara ett andra hem för många av oss. Och jag som själv älskar Göteborg hoppas så inni den att jag får plugga där! Vore helt underbar! 

Och som plus i kanten, till våren ska jag även få göra min efterlängtade Sleeve! Kommer bli grymt! Det är ändå något som länge velat ha. Men inte haft modet till att våga tänka att jag verkligen skulle göra det? Men jag lär känna mig själv bättre för varje dag som kommer. Och jag vet vad jag älskar och vad jag har intresse för! Och jag kommer alltid stå för de som jag tycker om! Kommer alltid stå för mina åsikter kring vad som är mina mål här i livet. Då menar jag inte att tatueringar i mening men att våga göra det som man själv vill här i livet! Vill man- då ska man! Det är mitt måtto. Man kan alltid sträva efter de man vill här i livet. Och är det inte omöjligt så varför inte! Kör bara!!! Finns ingen som kan hindra en mer än sig själv! 

Just nu är min fokus på att ta hand om sig själv och våga tro igen. Våga tro på sig själv att man kan om man bara vill! Det är de livet handlar om- att våga tro! 

Och det är precis de jag tänker göra. 

Sen kan jag alltid klaga över saker som gör mig så otroligt trött. Men att ändå ha ett glatt humör förlorar man inte så mycket på.. :)     

"Alla kan fela, det gäller bara att göra rätt för sig"

Livet leker i lagom mängd just nu :)

Förbannad är jag! Helvetet. Hur fan kan man bli så förändrad och och så jävla fittig så de finns inte!??!?! För i helvetet han kände mig i hela 3 månader och jag släppte fan in han hur mkt som helst. Jag visade hela mig för honom. Och nu bara för att han inte har sånna känslor längre så beter han sig som jävla bitch!
jag blir bara så himla.....irriterad...! Grejen är att han talar om hur han bra han vill va mot allt och alla, och hur har han då make att bete sig så illa efter allt som hände!? Vad har jag gjort honom? Poängmässigt menar jag att han inte behöver bry sig om mig, eller stå i en timme och prata eller fråga om vi kan ta en kaffe som vänner. Utan poängen är att hur svårt är de att bara va trevlig? Han vinner så otroligt mkt mer på det än vad han gör när han ska bete sig som att jag inte är värd ett ngt. Som att jag är smuts eller ngt. Jag blir så besviken. För han va hur gullig och hjärtvänlig från början men sedan förändrades han till ngt helt annat. Och blir helt plötsligt dryg som fan! Ne jag vet inte vad han tänker men på riktigt. Jag vill verkligen att han bara ska va snäll mot mig. Om han då brydde sig så himla mkt... Jag blir så sjukt besviken på honom. Jag bryr fortfarande om honom. Och vill ändå hans bästa. Vi va inte menade för varandra. Jag ville aldrig ngt med honom från början, men eftersom han lärde känna mig så bra och jag desamma för honom så va de klart att man skapade en vänskap ihop. Och att slita sig ifrån en vän är bland de jobbigaste som finns. Visst att jag blev ledsen för att han inte ville de sista efter allt han sa i början. Men jag tror ändå som slutsats att de är inte själva han jag saknar när de kommer till kärleken. Utan då saknar jag bara en som verkligen tycker om mig för precis den jag är. Utan att jag ska behöva dölja mina känslor. Men de jag saknar är ändå honom som person. jag tyckte han va helt underbar som människa och hade jättefina värderingar om hur man ska behandla människor. Därför ställer jag frågan hur han kan med att komma till mitt jobb, där han vet att jag jobbar jämt på. Och när jag ändå försöker vara positiv och glad så bara han ser ner på mig så på de viset. Som att han inte känner mig? Som att jag verkligen bara är luft för honom? Begär inte mer än att han kan va trevlig mot mig. Jag ber för fan inget mer än så. Hur kan han göra så. Han känner mig. Han vet hur jag är. Jag blir så besviken på det. Jag bryr mig inte ett dugg att han inte vill ha en. För det löser jag själv. Jag har aldrig haft ett förhållande, så jag har inget att tänka tillbaka på. Och jag vet hur känslan är när man är riktigt förälskad i ngn. Och jag vill att allt ska stämma. Jag va aldrig 100 på honom. De va jag verkligen inte. Men de sista när han förändrades gick man i självförsvar och i rädsla av att förlora ngn man ändå tycker om gjorde så ont, så självklart trodde man ju att man kände mer än vad man gjorde. Känslan att man inte duger, gör att man gör allt för att man ska duga. Men jag dög tydligen inte. Fast tänker jag på de, så duger jag visst. De gör jag. Jag kunde inte göra ngt annat än de jag verkligen gjorde. Jag va samma julia från början till slutet. Och jag är fortfarande samma julia idag. Och jag vill inte se ner på ngn, jag särbehandlar inte ngn. Jag vill ge alla en chans och jag vill alla lycka mer eller mindre. Så när han kommer där, ska se så "bra" ut. Som att han klarar allt på egen hand, och behöver inte små människor, som han bara kan se ner på, då vid de tillfället hälsar jag mkt hellre med ett glatt leende på läpparna och med all ärlighet hoppas att allt kommer gå bra för honom. Jag vet verkligen inte vad han tänker eller tycker. Men jag tycker bara att är de så himla svårt att bara hälsa glatt, med ett leende på läpparna och se mig i ögonen och prata. Är de så svårt? Är de för mkt begärt..?

Fuck men!

puss <3

Känner att de är underbart att skriva lite. Det är de faktiskt, bara skriva ngr x antal rader.
Jag har semester fortfarande. Imorrn är de 1 vecka kvar. De är sjukt va de har hänt mkt de senaste. Och känslorna har verkligen varit upp ner hela tiden de sista. Just nu har jag klump i magen. De är för att jag har gjort vissa saker. Och att jag inte känner igen mig. Jag är inte mig själv jämt. Vilket jag hatar. För jag tycker verkligen till om vad jag känner men att leva upp till allt man tycker är svårare. Men jag ska försöka. Saker är liksom gjorda redan. Kan inte styra över det. Jag är jätte nervös inför hösten. Vill verkligen att hösten ska bli hur bra som helst. Just nu vet jag inte. Jag tänker inte så mkt på hösten. Eller jag vill inte tänka. För jag vet inte vad som ska ske. Jag vill så mkt men vet hur allt ska bli eller hända. De är så lätt att man bara lever vidare i sin egna bubbla hela tiden. Men jag känner att jag måste ta tag i mig själv nu de sista. När jag tänker går de verkligen upp över huvudet på en. De är så fruktansvärt jobbigt. För de äter upp mig liksom. Då vill jag inte tala för mig att de är synd om mig. För de är inte. De handlar om att hitta balans med allt bara. Och veta vad man vill. Sedan försöka leva upp till det. De är svårt dock. Men jobbet drar strax igång. Vilket jag egentligen inte ser som ngt kul. Fast med rätt inställning blir det bra. Ska bara va mig själv och bara göra det.
Träningen har faktiskt ändå dragit igång vilket är fruktansvärt skönt. Jag trodde jag hade tappat de lite granna. Men de kanske bara va ett break för att lätta upp lite? Men att träna är fortfarande ömt om mitt lilla hjärta. De ger en styrka, lätthet och bättre självförtroende. De klarar upp saker. Man rensar tankarna. Man ser resultat och blir gladare. Så de är bra att man har kommit igång igen. De hjälper en. Vilket är skönt.
Men man får faktiskt inte kräva ner sig. De är ganska onödigt. De gäller att våga blicka framåt och på ett vis acceptera att man kan kanske gjorde felsteg förut. Och man får se de som erfarenheter för vad man egentligen vill bli för människa. Man kommer garanterat göra fler felsteg i sitt liv. Men man måste försöka förstå vfr man gjorde det och att de är kanske inte okej med felsteg men man tar ändå lärdom av dem.  Och försöka göra rätt för sig efteråt. De måste man göra. De är saker som har gett en riktigt  revolutionerande tankeställningar som gör att man formar sig som människa. De ger en starkare åsikter om vad man tycker är rätt och fel.
Faaaaeeeeen. De är inte lätt alltid.

Puss <3