Om någon ngn gång tänker göra ngt mot mig för att jag ska må dåligt med flit, snälla låt bli det. Jag har ont så det räcker. Jag har en far som inte är nöjd med mig för att jag inte blev som han ville. Han ville att jag inte skulle gå HR på gymnasiet, han förstod inte varför jag valde mamma före honom under deras seperation när han behandlade henne sådär. Han förstår inte hur knäckt jag va när jag satt där i rätten 2012 och vittnade mot honom för att han hade hotat mamma till döden. Och det var 2012 då det var bara en vecka kvar tills jag själv skulle ta studenten. Det skulle vara en lycka för mig! Och flydde ifrån honom, försökte göra allt för att komma bort från honom, allt för att han inte skulle kunna ta ngt ifrån mig.
Att jag jobbar på mcdonalds har varit givande på absolut många sätt. Det har gett mig massor av erfarenhet. Men under den hösten efter min student och allt med pappa bestämde jag mig för att ha ett mål med jobbet, att bli arbetsledare. Men jag är ingen stark människa har nog aldrig varit det och kommer aldrig göra min röst hörd. Men utbildning av den tjej som nu för tillfället inte jobbar skulle lära mig allt. Tyvärr, du gjorde nästan så jag inte ville vistas ute mera. Du fick mig att känna mig så otroligt värdelös på precis allt och hur jag är som människa. Inte en enda gång gav du mig en klapp på axeln och sa att jag gjorde ett bra jobb. Inte en enda gång! Jag vet inte hur många gånger jag sprang till toaletten och grät för att jag kände mig så dålig. Och när det nya schemat kom såg jag alla pass 15-01 och 6,30-16.30 och att alla pass skulle vara med dig. Du sänkte mitt redan dåliga självförtroende ännu längre. Det ända jag kan tacka dig för är att jag totalt livrädd för att göra fel nu att jag psykiskt hela tiden försöker göra ngt bra för att ngn gång få den där jävla klappen på axeln.
Men har insett och gjorde det för flera år sedan att den klappen kommer aldrig att komma. Jag har verkligen en hatkärlek till jobbet idag. Det ligger varmt om mitt hjärta just för att jag har jobbat där nu under 6,5 år. Men vad det har slitit på mig många gånger.
Jag vill vara en tjej med mkt energi, en som kan ge leenden utan att ens kräva ett tillbaka. Men jag har tappat det helt nu känns det som. Allt går emot mig. Min kärlek, du, som jag för första gången kan säga att jag älskar. Du är absolut en av de finaste jag fått lära känna under dessa 8 månader. Du har gett mig bättre självförtroende men också så mkt dåligt självförtroende. Jag har verkligen försökt att vara den som skulle vara självklar för dig. Jag har offrat mkt från mig själv för att du ngn gång skulle välja mig. Men jag har insett så mkt nu de sista. Det kommer aldrig bli vi. För att allt de gamla kommer ikapp dig, och du gör inget åt det heller. Du står där men dina stadiga ben och fortsätter ditt liv. Du har många runt dig trots att du väldigt ensam. Jag önskar många gånger att jag vore som du, eller åtminstonde din styrka. Men jag har ont. Jag är ledsen för otroligt mycket, och kommer bära med mig detta under hela livet. Att först inte veta om du ens väljer mig, för att du sen kanske reser bort från mig, sedan bor tillsammans med det gamla trots att jag har välkomnat mitt hem för dig för att sen inom en tid kommer det en ny männsika till livet för dig, som jag vet kommer vara det viktigaste för dig. Jag är dum, jag vet sen länge att jag inte skulle låtit det gå så lång som det har gjort och fortfarande gör. Men mitt hjärta är bara ditt just nu. Jag har ingen lust till ngt längre mer än va med dig. Därför är allt så dumt. Jag vill vara en del av ditt liv men det är jag inte. Du är mer i mitt liv än vad jag är för dig. Du är stark och det vet jag att du är. Du har upplevt smärta och saknad. Många saker har format dig för den du är idag. Och det kommer jag aldrig ta ifrån dig. Just därför i många saker ser jag allt det fina du försöker göra. Och accepterar allt som händer. Men det skadar mig. Jag tappar mig själv och känner mig otroligt ensam istället. Jag sitter bara här, och hoppas och längtar efter lyckan, jag vet att du vill mitt bästa men det blir inte bra av något. jag vill inte förlora dig eller börja hata dig, aldrig att jag vill det. Jag vill att du ska vara lycklig. Och det vill jag också vara, även om du inte kan vara den som får mig att bli det.
Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vill så mkt men ändå vill jag ingenstans. Det är tryggt att bara vara hemma i mörkret med film, men jag vet själv att det inte löser någonting. Det är bara tiden som kan fixa allt, hoppas jag.
Men jag är på bristningsgränsen hela tiden. Jag har en klump i magen och det känns som att allt går emot mig. Jag fixar det inte!
Snälla låt det komma ngt som får mig att bli lycklig. Jag känner att det känns som att det aldrig kommer. För att år efter år kommer det något som gör mig så ledsen, och så besviken.
Jag vill må bra och få lysten igen.
Snälla.
