Jag sitter här i min 1:a.  Det är den tredje 1.an jag bor i nu. Livet springer verkligen iväg och det känns ändå som att man står på samma punkt. Har precis haft ett nervsammanbrott. Eller precis haft, har haft det i säkert två veckor nu. När jag skrev sist skulle jag strax iväg till Barcelona. Och mitt liv precis då var verkligen att finna till mig själv. Och vad kan jag säga nu ca 8 månader senare? Mitt liv har varit totalt kaos det senaste. Det är helt sinnes vad det har hänt saker häromkring. Saker som jag fortfarande tror på att det kommer ge mig mer erfarenhet kring livet, men också växa mer som person. Men just nu känner jag mig lost. Att jag har ingen koll på mitt liv längre. Det känns som att jag inte vet vad jag vill längre ibland. Eller rättare sagt, jag vet vad jag vill men det känns som att jag får hinder hela tiden. Och allt sitter i mitt huvud. Jag oroar mig något extremt hela tiden. Och det jag är mest rädd för är att jag ska falla, utan att själv förstå det utan bara falla. Jag känner ibland inte igen mig själv längre, för hur jag ibland har blivit. Helt plötsligt vet jag mer än någonsin vad jag vill men när jag ska göra ett uttalande eller bara agera så säger det stopp. Varför? Jag vet vem jag vill vara. Men det är svårt kring allt runtomkring. Och även hur mycket jag vill, varför blir det inget ännu. Stegen vi alla har tagit ger resultat men når ändå inte fram till målet.  Det jag vill med mig själv är att få va känna mig lugn och framför allt lycklig. Och få utlopp med det jag vill! Känna att jag har kontroll över något. Just nu har jag inte det. Jag vill inget hellre än att få komma bort från saker. Saker som tynger ner mig eller som får mig att stanna och stampa på samma punkt. Jag är otålig med vad jag vill. Men jag tänker mer på mitt välbefinnande än annat. Som t ex pengar. Men tiden, den rinner bara iväg. Jag vill komma snart till det livet jag strävar efter. Jag vill stadja mig, känna att jag hittat en punkt där jag vill vara. Jag vill komma vidare med mitt liv, börja plugga, vara med den rätta och leva livet! Jag är fortfarande ung och behöver inte stressa säger folk. Men jag vill inte leva i en dimma längre. Jag vill inte leva där allt är en fest. Inte längre även om jag tyckte det var roligt då så vill jag inget hellre än att bara få känna lugnet och komma någon vart.  Men det betyder inte att jag vill göra val här i livet som påverkar mitt välmående negativt. Jag är ingen stark människa på många olika plan. Jag hatar när någon säger att jag inte tänker, att jag inte kan. För jag tänker, det gör jag. Och vill inte göra som alla andra säger åt mig att göra. Och vill inte höra att mina val hittills har varit en miss, en tavla! Alla mina val kan antingen ge goda konsekvenser men lika väl dåliga. Men det är väl ändå något som jag själv ska känna.
Jag vill bara vara glad, okej. jag vill kunna sova ordentligt och vakna dagen efter och känna mig stark och glad. Och känna att mitt liv inte är dumt. För jag vill, det handlar inte om att jag inte vill utan det handlar om jag måste få känna det själv bara. Känna själv vad magkänslan säger. Om det är rätt eller inte. Det är mitt liv och jag växer hela tiden som person.
Vi lever alla efter att vara den personen vi vill vara. Hela livet handlar om att hitta sig själv.