"Alla kan fela, det gäller bara att göra rätt för sig"

Livet leker i lagom mängd just nu :)

Förbannad är jag! Helvetet. Hur fan kan man bli så förändrad och och så jävla fittig så de finns inte!??!?! För i helvetet han kände mig i hela 3 månader och jag släppte fan in han hur mkt som helst. Jag visade hela mig för honom. Och nu bara för att han inte har sånna känslor längre så beter han sig som jävla bitch!
jag blir bara så himla.....irriterad...! Grejen är att han talar om hur han bra han vill va mot allt och alla, och hur har han då make att bete sig så illa efter allt som hände!? Vad har jag gjort honom? Poängmässigt menar jag att han inte behöver bry sig om mig, eller stå i en timme och prata eller fråga om vi kan ta en kaffe som vänner. Utan poängen är att hur svårt är de att bara va trevlig? Han vinner så otroligt mkt mer på det än vad han gör när han ska bete sig som att jag inte är värd ett ngt. Som att jag är smuts eller ngt. Jag blir så besviken. För han va hur gullig och hjärtvänlig från början men sedan förändrades han till ngt helt annat. Och blir helt plötsligt dryg som fan! Ne jag vet inte vad han tänker men på riktigt. Jag vill verkligen att han bara ska va snäll mot mig. Om han då brydde sig så himla mkt... Jag blir så sjukt besviken på honom. Jag bryr fortfarande om honom. Och vill ändå hans bästa. Vi va inte menade för varandra. Jag ville aldrig ngt med honom från början, men eftersom han lärde känna mig så bra och jag desamma för honom så va de klart att man skapade en vänskap ihop. Och att slita sig ifrån en vän är bland de jobbigaste som finns. Visst att jag blev ledsen för att han inte ville de sista efter allt han sa i början. Men jag tror ändå som slutsats att de är inte själva han jag saknar när de kommer till kärleken. Utan då saknar jag bara en som verkligen tycker om mig för precis den jag är. Utan att jag ska behöva dölja mina känslor. Men de jag saknar är ändå honom som person. jag tyckte han va helt underbar som människa och hade jättefina värderingar om hur man ska behandla människor. Därför ställer jag frågan hur han kan med att komma till mitt jobb, där han vet att jag jobbar jämt på. Och när jag ändå försöker vara positiv och glad så bara han ser ner på mig så på de viset. Som att han inte känner mig? Som att jag verkligen bara är luft för honom? Begär inte mer än att han kan va trevlig mot mig. Jag ber för fan inget mer än så. Hur kan han göra så. Han känner mig. Han vet hur jag är. Jag blir så besviken på det. Jag bryr mig inte ett dugg att han inte vill ha en. För det löser jag själv. Jag har aldrig haft ett förhållande, så jag har inget att tänka tillbaka på. Och jag vet hur känslan är när man är riktigt förälskad i ngn. Och jag vill att allt ska stämma. Jag va aldrig 100 på honom. De va jag verkligen inte. Men de sista när han förändrades gick man i självförsvar och i rädsla av att förlora ngn man ändå tycker om gjorde så ont, så självklart trodde man ju att man kände mer än vad man gjorde. Känslan att man inte duger, gör att man gör allt för att man ska duga. Men jag dög tydligen inte. Fast tänker jag på de, så duger jag visst. De gör jag. Jag kunde inte göra ngt annat än de jag verkligen gjorde. Jag va samma julia från början till slutet. Och jag är fortfarande samma julia idag. Och jag vill inte se ner på ngn, jag särbehandlar inte ngn. Jag vill ge alla en chans och jag vill alla lycka mer eller mindre. Så när han kommer där, ska se så "bra" ut. Som att han klarar allt på egen hand, och behöver inte små människor, som han bara kan se ner på, då vid de tillfället hälsar jag mkt hellre med ett glatt leende på läpparna och med all ärlighet hoppas att allt kommer gå bra för honom. Jag vet verkligen inte vad han tänker eller tycker. Men jag tycker bara att är de så himla svårt att bara hälsa glatt, med ett leende på läpparna och se mig i ögonen och prata. Är de så svårt? Är de för mkt begärt..?

Fuck men!

puss <3