Hej.
Ja, jösses jag skriver här. På min gamla blogg. Jag vet att ingen kommer läsa detta. Men jag bara kände för att skriva lite.
Gillar tumblr men på ett sätt hatar jag det. Det känns som att varje gång jag kollar min blogg där eller ser andras så tycker jag det bara är tragiska saker där. Det ända jag ser är mörka bilder, texter som har med att folk mår dåligt eller något som har med kärleken att göra. Inte bara positiv kärlek utan väldigt mkt som är olycklig kärlek.
Blir ledsen när jag ser allt det. Helt otroligt att jag inte fixar att se de. Det är bara bider och ord. Men ändå, så är det ända jag gör på min tumblr är att lägga upp bilder på min, och ibland skriva ngt. Aldrig kolla på ngn annans. För rädslan av det kommer ngt som påverkar mig. Ngt som gör med sorgsen eller bara inte glad.
Jag vet inte. Jag vill inte låta som att jag är deprimerad, för det är jag inte. Men det var som jag sa till mig själv för ngn vecka sen: det känns som att jag väntar på bättre tider. Att ngt kul ska inträffa utan problem.
Jobbet har gått bra länge. Men jag är nere i svacka. Har varit det nu ett par månader.
Jag hatar det.
Jag vill tycka att det är givande, roligt och det ska ge mig lust och möjligheter att kunna få utvecklas och även kunna göra roliga saker här i livet just nu. Men det känns för tillfället som att jag lever i en bubbla när jag är där.
Jag uppskattar så många på jobbet. Det finns så fina människor där. Så jag pratar inte om att det alltid är jobbigt på jobbet nu. Men det fler gånger som jag känner att minsta lilla som är jobbigt, påfrestande, gör att jag inte fixar det.
Jag vill inte känna så. Jag vill känna att det roligt. Att jag ler. Jag ler alltid när jag kommer till jobbet. Jag ler till alla mina arbetskamrater. För dom är så underbara.
Men ändå är det ngt som gör mig stressad, och finner ingen ro.
Men jag hoppas det blir bättre. Att ha en svacka kan vara bra, för då är det bara uppåt man kan komma.
Sen är jag så.. detta kan låta barnsligt. Men jag hatar att vi är inne i mörkare tider. Även om jag alltid har haft svårt att uppskatta solen och ljuset så uppskattar jag inte kylan. Mörkare tider är väl inte så jobbigt kanske. Men vetenskapen om att det bara blir kallare och mörkare och att vår/sommar är förbi och det dröjer länge nu innan det kommer tillbaka, gör att man bara NÄE vad tråkigt.
Det är alltid lite enklare när man vet att man är mot ljusare tider. Det gör att man orkar mer på ngt sätt.
Jag vill bara tillbaka till mitt underbara land. Landet i sig är inte vacker. Men atmosfären är underbar.
Och jag har så fina minnen från landet. Men det är ju just det, jag har så fina minnen därifrån. Så landet i sig kvittar kanske. Det är ju allt som har hänt där som verkligen betyder ngt!
Det som gör att jag inte kan släppa det, är för det känns som att jag inte är färdig med det. Varje gång jag har lämnat det har det känts som jag inte är färdig. Jag är inte klar med mitt där.
Jag vill bli färdig, för sedan kunna se landet som bara fina minnen. Och inget som gnager in i hjärtat på mig. För det är vad de gör nu. Jag tänker hela tiden " om jag bara hade stannat 1 vecka till" eller " om jag bara hade gjort så ist" jag vill inte känna så.
Just för tillfället så känns det som att det ända som gör mig glad är just de landet. Allt som har hänt där, att det är de ända som gör mig varm.
Sedan så vill jag verkligen hitta kärleken. Det vill alla som inte har hittat den. Så jag är inte ensam.
Men jag vill verkligen hitta ngn som älskar mig lika mkt som jag älskar.
Jag vet att blir jag kär, kommer mitt hjärta alltid vara personens. Jag kommer aldrig kunna släppa. När jag blir kär försvinner allt. Och jag kan göra allt för att få vara med personen. Hela mig kommer tillhöra personen.
Åh gud, jag kommer aldrig kunna älska ngn så mkt som den personen som kommer känna precis som jag.
Jag är inte ivrig till att det måste komma ngn nu. Men jag har väntat så länge. Mitt hjärta har blivit krossat så hårt av de som jag verkligen har delat allt med. Med de som jag verkligen trodde att det skulle bli ngt med. Med de som jag skulle kunna göra allt för! Ge hela mig!
Men det ska stämma. Det ska inte vara om och men.
Det ska stämma.
Det var skönt att få skriva dessa rader.
Puss <3
Ja, jösses jag skriver här. På min gamla blogg. Jag vet att ingen kommer läsa detta. Men jag bara kände för att skriva lite.
Gillar tumblr men på ett sätt hatar jag det. Det känns som att varje gång jag kollar min blogg där eller ser andras så tycker jag det bara är tragiska saker där. Det ända jag ser är mörka bilder, texter som har med att folk mår dåligt eller något som har med kärleken att göra. Inte bara positiv kärlek utan väldigt mkt som är olycklig kärlek.
Blir ledsen när jag ser allt det. Helt otroligt att jag inte fixar att se de. Det är bara bider och ord. Men ändå, så är det ända jag gör på min tumblr är att lägga upp bilder på min, och ibland skriva ngt. Aldrig kolla på ngn annans. För rädslan av det kommer ngt som påverkar mig. Ngt som gör med sorgsen eller bara inte glad.
Jag vet inte. Jag vill inte låta som att jag är deprimerad, för det är jag inte. Men det var som jag sa till mig själv för ngn vecka sen: det känns som att jag väntar på bättre tider. Att ngt kul ska inträffa utan problem.
Jobbet har gått bra länge. Men jag är nere i svacka. Har varit det nu ett par månader.
Jag hatar det.
Jag vill tycka att det är givande, roligt och det ska ge mig lust och möjligheter att kunna få utvecklas och även kunna göra roliga saker här i livet just nu. Men det känns för tillfället som att jag lever i en bubbla när jag är där.
Jag uppskattar så många på jobbet. Det finns så fina människor där. Så jag pratar inte om att det alltid är jobbigt på jobbet nu. Men det fler gånger som jag känner att minsta lilla som är jobbigt, påfrestande, gör att jag inte fixar det.
Jag vill inte känna så. Jag vill känna att det roligt. Att jag ler. Jag ler alltid när jag kommer till jobbet. Jag ler till alla mina arbetskamrater. För dom är så underbara.
Men ändå är det ngt som gör mig stressad, och finner ingen ro.
Men jag hoppas det blir bättre. Att ha en svacka kan vara bra, för då är det bara uppåt man kan komma.
Sen är jag så.. detta kan låta barnsligt. Men jag hatar att vi är inne i mörkare tider. Även om jag alltid har haft svårt att uppskatta solen och ljuset så uppskattar jag inte kylan. Mörkare tider är väl inte så jobbigt kanske. Men vetenskapen om att det bara blir kallare och mörkare och att vår/sommar är förbi och det dröjer länge nu innan det kommer tillbaka, gör att man bara NÄE vad tråkigt.
Det är alltid lite enklare när man vet att man är mot ljusare tider. Det gör att man orkar mer på ngt sätt.
Jag vill bara tillbaka till mitt underbara land. Landet i sig är inte vacker. Men atmosfären är underbar.
Och jag har så fina minnen från landet. Men det är ju just det, jag har så fina minnen därifrån. Så landet i sig kvittar kanske. Det är ju allt som har hänt där som verkligen betyder ngt!
Det som gör att jag inte kan släppa det, är för det känns som att jag inte är färdig med det. Varje gång jag har lämnat det har det känts som jag inte är färdig. Jag är inte klar med mitt där.
Jag vill bli färdig, för sedan kunna se landet som bara fina minnen. Och inget som gnager in i hjärtat på mig. För det är vad de gör nu. Jag tänker hela tiden " om jag bara hade stannat 1 vecka till" eller " om jag bara hade gjort så ist" jag vill inte känna så.
Just för tillfället så känns det som att det ända som gör mig glad är just de landet. Allt som har hänt där, att det är de ända som gör mig varm.
Sedan så vill jag verkligen hitta kärleken. Det vill alla som inte har hittat den. Så jag är inte ensam.
Men jag vill verkligen hitta ngn som älskar mig lika mkt som jag älskar.
Jag vet att blir jag kär, kommer mitt hjärta alltid vara personens. Jag kommer aldrig kunna släppa. När jag blir kär försvinner allt. Och jag kan göra allt för att få vara med personen. Hela mig kommer tillhöra personen.
Åh gud, jag kommer aldrig kunna älska ngn så mkt som den personen som kommer känna precis som jag.
Jag är inte ivrig till att det måste komma ngn nu. Men jag har väntat så länge. Mitt hjärta har blivit krossat så hårt av de som jag verkligen har delat allt med. Med de som jag verkligen trodde att det skulle bli ngt med. Med de som jag skulle kunna göra allt för! Ge hela mig!
Men det ska stämma. Det ska inte vara om och men.
Det ska stämma.
Det var skönt att få skriva dessa rader.
Puss <3
